Bella har gjort det kanske viktigaste besöket i hennes karriär.
Vi har besökt en man under palliativ vård. Alltså vård vid livets slutskede.
Det här ligger något utanför vår vanliga målgrupp och var i och med det något nytt för Bella. Och för mig med i egenskap av hundförare. Det var inte annat än att jag var lite nervös när vi gick dit.
Trots pumpar och manicker som gjorde konstiga ljud, hosta och harklingar låg hon stilla och lugnt hos honom.
Vi la hans hand på hennes päls och Bella fick äta några godisbitar ur hans uppvända handflata. Han log flera gånger när han kände hennes nos eller när hon rörde lite på sig. Sen gled han in i sömnen igen för att åter vakna en stund senare. Fram och tillbaka i något gränsland vi inte känner till.
”Känner du hennes päls? Den är mjuk…”
”Mmm…”
I ungefär en timme låg Bella hos honom. Hon rörde lite på sig ibland, bytte ställning, men hon gjorde aldrig en ansats att gå därifrån, inte förrän jag började plocka ihop våra saker. Tvärtom! Hon sökte sig närmre, försiktigt…
Inga ord kan beskriva hur stolt jag är över henne idag! Hon signalerade aldrig att något var obekvämt eller jobbigt för henne. Han höll hennes tass i sin hand och hon låg tryggt hos honom. Som en självklar tröst, en ordlös förståelse. Trots att hon aldrig haft en liknande arbetsuppgift förut förstod hon vad som förväntades av henne.
Syster Bella 