Nu är vi i Småland. Det är kallt som fan men det ligger ingen snö på marken längre. Men de har haft.
Bella ligger och sover bredvid mig i soffan. Bredvid henne ligger Kelpie. Kelpie är ingen Kelpie, hon är en blandras, border collie, collie och labrador. Hon är ganska stor med andra ord. Det är en tvåsitssoffa. I den andra tvåsitssoffan sitter mamma, pappa och den senildementa katten. Lillen, shetland sheepdogen, han har gått och gömt sig.
Nu har farmor, mormor och morfar åkt hem efter tårtätande (halva familjen fyller år nu). Farmor hade med sig sin dvärgpudel Charlie. Det har varit fullt hus med andra ord. Fantastiskt hur bra alla djuren går ihop med tanke på hur sällan de träffas. Bella ska dessutom löpa snart och är liiite trögare än vanligt. Hon står mest och trycker pannan mot ytterdörren och vill ut för att lukta lukter och kissa kissar. Då och då varvar hon med att få tokryck och försöka leka med alla de andra djuren. (Som är tio år, bägge hundarna, och den senila katten som är över 18. Alltså ingen som riktigt vill leka med henne.)
Har haft dåligt samvete för hur lite vi tränat på senaste (jag har jobbat massvis). Försöker träna och repetera med henne varje dag men vi går inte särskilt fort framåt. Är också osäker på hur mycket jag vågar pressa henne och hur mycket vi bör ha lärt oss vid det här laget. Klassens andra hundar tror jag har kommit betydligt längre än vad vi har på saker som haka, tricks och konster.
Jag väljer att fokusera på hur långt vi redan har kommit på andra saker såsom miljöträning, hantering och hennes reaktioner på olika händelser. Bella är ju ofta med mig på jobbet på gruppboendet och har genom det fått väldigt bra träning redan. Jag har inte med henne till jobbet för att hon ska jobba, inte än. Utan hon är med för att hon inte ska vara hemma själv och få ha något att göra. Men kommer någon av de boende och vill hälsa, kela eller ta en promenad så brukar vi göra det, annars ligger hon och sover på kontoret. Detta har gjort att Bella redan nu är bekväm ihop med rullatorer, rullstolar, människor som rör sig annorlunda, pratar annorlunda osv. Plötsliga vredesutbrott, saker som faller i golvet och dylikt rör henne inte i ryggen och hon har inga problem med att jag går ifrån henne under kortare och längre perioder.
Hon är också väl miljötränad och åker utan konstigheter buss, spårvagn, tåg bil, hiss och dylikt. Hon tycker inte det är jobbigt att vara bland mycket folk och träffar jag någon jag känner mitt i stan, t.ex., och blir stående ett tag och pratar brukar hon tröttna och lägga sig ner. Och inte flyttar hon på sig när någon vill förbi heller. Det får jag göra. Inte mycket bekommer henne. Och allt det här i sig kanske är ett försprång för oss… eller åtminstone bra att vi inte behöver börja träna på det nu så att vi kan fokusera på annat. Och miljöträning får man ju faktiskt varje dag.